Om hur en kvinnodominerad bransch ibland förlöjligas trots en explosionsartad utveckling.

I mer än tio år har jag jobbat med att bygga ett yogaföretag – att bygga en solid grund, bygga på riktigt, inte ljuga, inte överdriva, ha bevis för det man påstår, förstå vikten av att rensa ut dålig energi, ha en djupare förståelse för hur vi i västvärlden sakta men säkert ska kunna ta emot denna enorma kunskapsbank som ligger långt ifrån vår egen kultur och vårt eget förhållningssätt kring vardag och livet. Det kommer ständigt nya forskningsrapporter om yogans positiva effekter, på Adlibris är yoga ett vanligare sökord än fotboll, 2017 förväntas en miljon svenskar yoga, många andra branscher tappar, som detaljhandeln till exempel, yogan växer explosionsartat, fler och fler upplever stress, utbrändhet och fokuseringsproblem – arbetet med yoga, tillstånd av närvaro – har dokumenterade positiva effekter på detta.

Jag kan fortsätta rabbla allt det som driver mig varje dag, som jag kan prata om ingående – detta så oerhört intressanta område. Hade jag varit kvar i mediabranschen skulle jag ha kunnat komma på hur många bra vinklar, intressanta ingångar och smarta, roliga samtal kring detta ämne som helst. Döm då om min förvåning när jag fortfarande idag träffar journalister som tycker att den mest spännande frågan är: Händer det ofta att folk fiser på era yogaklasser?

Jag tror inte att man fiser oftare på ett yogapass än i någon annan fysisk aktivitet, i alla fall inget jag har noterat eller tyckt varit värt att föra bok på.

Jag slungas 22 år tillbaka i tiden när jag och min kompis kom i kontakt med en yogastudio i en källare på Scheelegatan i Stockholm. Alla hade orange kläder, vi var längst bak och fnittrade lite åt allt som var så nytt, så intimt och så främmande. Trotts fnisset, var det dock något som fastnade och ett litet frö såddes i mig. Ingen jag kände höll på med yoga eller var ens intresserad, tvärtom var de flesta mycket skeptiska och tyckte det var märkligt att jag hade ”gått på” det där med yoga. Det skakades på huvudet och man sa att jag var för rolig som trodde på det där uppenbara tramset… Där och då hade vi säkert kunnat skratta åt en sådan fråga.

Men nu, drygt 20 år senare, med den fantastiska utveckling som yogan har haft i väst, med den uppenbara efterfrågan som aldrig tycks bli mättad, med den tillgängligheten som finns idag, med all den information som går att söka, hur kan man fortfarande tycka att det är lite spännande att vara kvar i prutt-stadiet? Självklart måste man kunna reflektera över den egna branschen och ibland kunna skratta åt den, det är viktigt. För mig blottar dock detta en nonchalans baserad på gamla härskartekniker som går ut på att förlöjliga och förminska. Det är något annat.

Det påminner mig om ett annat ord – energi!

För ett antal år sedan ansågs det oerhört flummigt och helt enkelt korkat att prata om energier. Man gjorde sig lustig över människor som pratade om att det till exempel var någon som spred dålig energi, eller sa att det var bra energi på ett möte. Idag är det en fullständig självklarhet i de flesta sammanhang, i allt från skolor till näringslivet, och något som står högt upp på agendan för att generera trivsel, trygghet, kreativitet och ett bra resultat.

Det är ju såklart, i det stora hela, glädjande att det går framåt och åt rätt håll – att det som är självupplevt, självläkande och självreflekterande får högre status. Just respekten som man visar för den djupa och potenta kunskap som har förmedlats från lärare till elev under lång tid och som möjliggör att vi får ta del av yogans tekniker idag, är något av det finaste i hela yogatraditionen, tycker jag. Kanske är det just därför som jag reagerar på detta.

Eller är frågan större än så, och inte bara gamla fördomar som lever kvar? Kanske visar den på hur man ser på en kvinnodominerad bransch?

Läs mer på YOGAFORDIG.NU